Karl Gustaf Brandberg

I dagens värld har Karl Gustaf Brandberg blivit ett ämne av stor relevans och intresse för ett brett spektrum av människor. Oavsett om det är ett aktuellt ämne, en framstående personlighet eller en relevant händelse, väcker Karl Gustaf Brandberg nyfikenhet och uppmärksamhet hos individer från olika bakgrunder och kulturer. Dess inverkan och relevans överskrider gränser och generationer, vilket gör det till ett ämne av universell relevans. I den här artikeln kommer vi att grundligt utforska Karl Gustaf Brandberg och analysera dess inflytande på världen idag. Genom olika perspektiv och evidens kommer vi att till fullo söka förstå den betydelse och inverkan som Karl Gustaf Brandberg har på det samtida samhället.

Karl Gustaf Brandberg
Karl_Gustaf_Brandberg.jpg
Information
Född13 september 1905
Tryde församling, Kristianstads län, Sverige
Död19 september 1997 (92 år)
Solna församling, Stockholms län, Sverige
I tjänst förSverige Sverige
FörsvarsgrenArmén
Tjänstetid1931–1971
GradGenerallöjtnant
BefälNorrbottens regemente,
VI. militärområdet,
VII. militärområdet,
Gotlands militärkommando,
rikshemvärnschef

Karl Gustaf Brandberg, född 13 september 1905 i Tryde församling, Kristianstads län, död 19 september 1997 i Solna församling, Stockholms län,[1] var en svensk militär.

Biografi

Brandberg var son till ingenjör Sven Brandberg och Emma Andrén. Han blev volontär vid Svea livgarde vid 17 års ålder och inledde därmed en ovanlig karriär ”den långa vägen” från underbefäl till generallöjtnant. Han gick Arméns underofficerskola och läste samtidigt till studentexamen, som han avlade 1929.[2] Han gick därefter Krigsskolan, där han avlade officersexamen 1931. Samma år utnämndes han till fänrik vid Södra skånska infanteriregementet, där han 1935 blev löjtnant och 1941 kapten. Åren 1938–1940 studerade han vid Krigshögskolan.[3] Han tjänstgjorde 1943–1945 vid Centrala värnpliktsbyrån i Arméstaben och var därefter förste lärare i taktik vid Artilleri- och ingenjörhögskolan 1945–1949.[4] År 1949 befordrades han till major och var stabschef i Hemvärnet 1949–1952, varpå han tjänstgjorde vid Norra skånska infanteriregementet 1952–1955 och blev överstelöjtnant 1954. Han studerade vid Försvarshögskolan 1955.[3] År 1955 befordrades han till överste, varpå han var chef för sektionen för organisation och utrustning i Arméstaben 1955–1958,[4] chef för Norrbottens regemente 1958–1961, ställföreträdande befälhavare för VI. militärområdet 1961–1963 och tillförordnad befälhavare i VI. militärområdet 1963. Han befordrades 1963 till generalmajor och var befälhavare för VII. militärområdet 1963–1966, chef för Gotlands militärkommando 1966–1968 och rikshemvärnschef 1968–1971. Han inträdde som generallöjtnant i reserven 1971.[3]

Brandberg var ledamot av Gruppchefsutredningen 1949–1952 och Totalförsvarets personalutredning 1955–1961 med flera utredningar.[5] Åren 1971–1980 var han vice ordförande i Sveriges civilförsvarsförbund.[6]

Brandberg invaldes 1957 som ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien.[7] Han är begravd på Nacka norra kyrkogård.[8]

Utmärkelser

Referenser

  1. ^ Sveriges dödbok 1947–2003, CD-ROM, version 3.0 (Sveriges Släktforskarförbund 2003).
  2. ^ Norberg, Erik: ”Minnesteckningar över bortgångna ledamöter”, Kungl. Krigsvetenskapsakademiens handlingar och tidskrift, nr 6/1997, s. 6.
  3. ^ Harnesk, Paul (red.): Vem är vem. Götaland utom Skåne, Halland, Blekinge (Bokförlaget Vem Är Vem AB, Stockholm 1965), s. 168. Salander Mortensen, Jill (red.): Vem är det. Svensk biografisk handbok 1997 (Norstedts, Stockholm 1996), s. 170.
  4. ^ Harnesk, Paul (red.): Vem är vem. Götaland utom Skåne, Halland, Blekinge (Bokförlaget Vem Är Vem AB, Stockholm 1965), s. 168. Salander Mortensen, Jill (red.): Vem är det. Svensk biografisk handbok 1997 (Norstedts, Stockholm 1996), s. 170. Norberg, Erik: ”Minnesteckningar över bortgångna ledamöter”, Kungl. Krigsvetenskapsakademiens handlingar och tidskrift, nr 6/1997, s. 6.
  5. ^ Harnesk, Paul (red.): Vem är vem. Götaland utom Skåne, Halland, Blekinge (Bokförlaget Vem Är Vem AB, Stockholm 1965), s. 168.
  6. ^ Salander Mortensen, Jill (red.): Vem är det. Svensk biografisk handbok 1997 (Norstedts, Stockholm 1996), s. 170.
  7. ^ Kjellander, Rune: Kungl Krigsvetenskapsakademien. Svenska Krigsmanna Sällskapet (till 1805), Kungl Krigsvetenskapsakademien. Biografisk matrikel med porträttgalleri 1796–1995 (Kungl. Krigsvetenskapsakademien, Stockholm 1996), s. 161.
  8. ^ ”Karl Gustaf Brandberg”. Gravar.se. https://gravar.se/forsamling/nacka-forsamling/nacka-norra-kyrkogard/a/karl-gustaf-brandberg-a7677. Läst 2 januari 2023. 
  9. ^ Kungl. Hovstaterna: Kungl. Maj:ts Ordens arkiv, Matriklar (D 1), vol. 14 (1970–1979), p. 21, digital avbildning.