Kalle Lehmus

I dagens artikel ska vi fördjupa oss i ämnet Kalle Lehmus, en fråga som har fångat mångas uppmärksamhet på senare tid. Från dess ursprung till dess relevans i dagens samhälle kommer vi att fördjupa oss i dess olika aspekter för att förstå dess betydelse och inverkan på olika områden. Kalle Lehmus är ett ämne som har väckt stort intresse på grund av sin relevans i vardagen, och i den här artikeln kommer vi att grundligt utforska dess implikationer i olika sammanhang. Gör dig redo att gå in i den spännande världen av Kalle Lehmus och upptäck allt detta tema har att erbjuda!

Kalle Lehmus


Tid i befattningen
1957–1958
President Urho Kekkonen
Statsminister Rainer von Fieandt
Företrädare Pekka Malinen
Efterträdare Lars Björkenheim

Född 29 december 1907
Tammerfors
Död 3 mars 1987 (79 år)
Helsingfors
Gravplats Sandudds begravningsplats
Helsingfors
Politiskt parti Socialdemokraterna
Maka Tilda Maria Sundqvist
Helvi Severiina Sipilä

Kaarle (Kalle) Aukusti Lehmus, född 29 december 1907 i Tammerfors, död 3 mars 1987 i Helsingfors, var en finländsk ämbetsman och militär.

Lehmus fick 1929 anställning vid det socialdemokratiska huvudorganet Suomen Sosialidemokraatti och blev 1936 partitjänsteman. På denna post kämpade han mot vänsteroppositionen både under de sista fredsåren och under mellankrigsperioden 1940–1941, då han därtill engagerade sig i kampen mot det prosovjetiska Sällskapet för fred och vänskap med Sovjetunionen.

Lehmus var en central gestalt när Finlands vapenbrödraförbund bildades 1941 och tjänstgjorde under fortsättningskriget som chef för Högkvarterets informationsavdelning samt innehade 1944–1955 motsvarande befattning vid huvudstaben. Han upprätthöll relationer med utländska makter enligt de växlande politiska konjunkturerna och spelade i olika sammanhang en viktig roll även bakom kulisserna. Han blev överste 1955, var kanslichef vid försvarsministeriet 1955–1958 och försvarsminister i en kortvarig tjänstemannaministär 1957–1958. Han utgav flera böcker, bland annat Tuntematon Mannerheim (1967) och Kolme kriisiä (1971), där han gav sin syn på fortsättningskriget och de första efterkrigsåren.

Källor