Gunde Rosenkrantz
I den här artikeln kommer vi att fördjupa oss i den fascinerande världen av Gunde Rosenkrantz. Oavsett om vi utforskar en anmärkningsvärd persons liv, undersöker en historisk händelse eller dyker in i ett aktuellt ämne, är Gunde Rosenkrantz ett ämne som fascinerar och intrigerar människor i alla åldrar och bakgrunder. På dessa sidor kommer vi att upptäcka de många aspekterna av Gunde Rosenkrantz och analysera dess inverkan på olika aspekter av samhället. Från dess inflytande på populärkulturen till dess relevans inom det akademiska området inbjuder Gunde Rosenkrantz oss att reflektera, lära och ifrågasätta vår miljö. Så gör dig redo att ta en djupdykning in i världen av Gunde Rosenkrantz och upptäck allt detta tema har att erbjuda.
Gunde Rosenkrantz, född den 2 december 1604, död den 2 december 1675, var en dansk adelsman, son till Holger Rosenkrantz, bror till Jørgen och Erik Rosenkrantz.
Rosenkrantz, som blev landsdomare i Skåne 1636 och riksråd 1653, författade dels uppbyggelseskrifter, dels historiska och politiska skrifter på latin. Bland de sistnämnda, som innehöll skarpa angrepp på Sverige (1644-45 och 1657-60), kan nämnas Speculum fidei danicæ et perfidiæ suedicæ (1659) och en vidlyftig motskrift mot Peter Julius Coyet (1660).
Under första och andra krigen mot Sverige 1657–1660 uppsatte han på egen bekostnad ett regemente och deltog personligen 1659 i Köpenhamns försvar. Hans fosterländska sinnelag visade sig även i flera förslag till ändring av styrelsen (bland annat genom att införa regeringskollegier efter svenskt mönster) samt förbättringar i härväsendet, sparsamhet i statshushållningen och lättnader i bondeståndets villkor.
Efter regementsförändringen 1660 blev Rosencrantz kungligt råd och assessor i Højesteret, men då ekonomiska svårigheter, vållade av varjehanda oförsiktiga spekulationer, gjorde honom mindre lämplig för sistnämnda ämbete, rådde man honom att avsäga sig det. Han upptog detta som en grov kränkning och ett tecken till förföljelse samt begav sig 1664 till Sverige, där han nödtvunget och övergiven stannade till sin död.
Källor
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Rosenkrands, 5. Gunde, 1904–1926.
