Världen är full av Gisèle Halimi, från historiska personer till aktuella frågor som påverkar vårt samhälle. Det är viktigt att förstå vilken relevans och inverkan Gisèle Halimi har på våra liv, eftersom dess inflytande kan vara betydande i olika aspekter. I den här artikeln kommer vi att utforska Gisèle Halimis roll och hur det har format världen vi lever i. Från hans bidrag i historien till hans relevans i den moderna världen har Gisèle Halimi lämnat ett outplånligt spår som förtjänar att analyseras och förstås i sin helhet.
Gisèle Halimi | |
![]() Gisèle Halimi, 14 september 2008. | |
Född | Zeiza Gisèle Élise Taïeb 27 juli 1927[1][2][3] La Goulette[4][3], Tunisien |
---|---|
Död | 28 juli 2020[5][3][6] (93 år) Paris sjunde arrondissement[5][3], Frankrike |
Begravd | Père-Lachaise[7] kartor |
Medborgare i | Frankrike, Franska protektoratet Tunisien och Tunisien |
Utbildad vid | lycée de la rue de Russie fakulteten för juridik och ekonomi vid Paris universitet, licentiat Institut d'études politiques de Paris Carnot Lyceum i Tunis ![]() |
Sysselsättning | Politiker[4], advokat[4], essäist |
Befattning | |
Ledamot av Frankrikes nationalförsamling Femte franska republikens sjunde legislaturperiod, Isères fjärde (1981–1984) Permanent delegat för Frankrike i UNESCO (1985–1986) | |
Politiskt parti | |
Socialisternas, de radikalas och medborgarnas grupp | |
Make | Claude Faux[8] |
Barn | Jean-Yves Halimi Serge Halimi (f. 1955) Emmanuel Faux (f. 1964) |
Utmärkelser | |
Kommendör av Nationalförtjänstorden (2010)[9] Kommendör av Hederslegionen (2013) | |
Namnteckning | |
![]() | |
Redigera Wikidata |
Gisèle Halimi, ursprungligen Zeiza Gisèle Élise Taïeb, född 27 juli 1927 i La Goulette i dåvarande Franska protektoratet Tunisien, död 28 juli 2020 i Paris,[10] var en fransk-tunisisk advokat, feministisk aktivist och essäist.[11]
Från 1950-talet och framåt stred Gisèle Halimi, både som advokat och författare, för kvinnans rättigheter, bland annat för rätten till fri abort. Hon var ledamot av Frankrikes nationalförsamling som fri socialist under åren 1981–1984 och var under en tid fransk representant för Unesco.[12] 1998 var hon med och startade aktivistnätverket Attac.[13]
Bland hennes verk märks På kvinnans sida (La cause de femmes, 1973; utgiven på svenska 1978) samt medverkan i antologin Programme commun de femmes (1978) där kvinnans grundläggande behov inom juridik, medicin, utbildning och yrkesliv diskuteras och förslag ges på lösningar.
Hon har tilldelats Hederslegionen (2006) och franska Nationalförtjänstorden (2010).
|