Fotolitografi

I dagens artikel ska vi fördjupa oss i den fascinerande världen av Fotolitografi. Från dess ursprung till dess relevans idag kommer vi att utforska alla relevanta aspekter av detta ämne. Vi kommer att lära oss om dess inverkan på samhället, dess inflytande på olika områden och de möjliga framtida konsekvenserna. Genom en omfattande analys kommer vi att upptäcka hur Fotolitografi har lyckats fånga uppmärksamheten hos miljontals människor runt om i världen och har satt en betydande prägel på historien. Gör dig redo att ge dig ut på en upptäcktsresa och lära dig om Fotolitografi.

Den här artikeln handlar om trycktekniken fotolitografi. För tillverkningsmetoden mikrolitografi, som även kallats fotolitografi, se mikrolitografi.

Fotolitografi är en teknik att på fotomekanisk väg överföra bilder till en litografisk plåt av zink eller sten.

En äldre teknik, övertrycksmetoden innebär att ett med gelatin överdraget och i bikromatlösning ljuskänsliggjort papper kopieras under ett strecknegativ och invalas med fet färg, varefter det läggs i vatten. På de belysta ställena har gelatinet blivit okänsligt för vatten, under det att de övriga suger till sig vatten varigenom färgen lossar och kan avlägsnas genom gnidning med en bomullssudd. Metoden uppfanns av Asser i Amsterdam 1857. På grund av att pappret oftast utvidgade sig och att endast streckteckningar kunde utföras ersattes de i stället från 1882 av den direkta kopieringsmetoden, autolitografin (autolito), eller autotypi.

Autoliton innebar att stenen eller plåten direkt överdrogs med ett ljuskänsligt skikt, till exempel av äggvita och ammoniumbikromat, varefter den kopierades under ett negativ (streck eller raster) och invalsades med fet färg och nedlades i vatten. På de belysta partierna löses därvid färgskiktet, och plåten kan sedan behandlas som en vanlig litografi. Tekniken ersattes under 1900-talet att offsettrycktekniken.

Källor

  • Carlquist, Gunnar, red (1929). Svensk uppslagsbok. Bd 2. Malmö: Baltiska förlaget AB. sid. 1193-94