Fine Young Cannibals
Den här artikeln kommer att ta upp frågan om Fine Young Cannibals, som representerar en aspekt av stor relevans idag. Från dess ursprung till dess inflytande på det samtida samhället har Fine Young Cannibals spelat en grundläggande roll på flera områden. Genom historien har Fine Young Cannibals varit föremål för studier och analys, vilket gör det möjligt för oss att förstå dess utveckling och dess inverkan på olika sfärer. Likaså fortsätter dess relevans idag att vara uppenbar, vilket skapar debatter och reflektioner kring dess betydelse och implikationer. I denna mening är det viktigt att analysera Fine Young Cannibals-fenomenet i detalj, utforska dess olika aspekter och dess relevans i det aktuella sammanhanget.
| Fine Young Cannibals | |
 Fine Young Cannibals år 1990 | |
| Bakgrund | Birmingham, England |
|---|---|
| Genre | Poprock[1] · sophistipop[2] · ska[3] · soul[4] |
| År som aktiva | 1984–1992 · 1996 · 2017 |
| Skivbolag | London · I.R.S. |
| Artistsamarbeten | The Beat · Two Men, a Drum Machine and a Trumpet |
| Senaste medlemmar | |
| Andy Cox Roland Gift David Steele | |
Fine Young Cannibals (FYC) var ett brittiskt popband, grundat av gitarristen Andy Cox, sångaren Roland Gift och basisten David Steele i Birmingham, 1984. Mest känd är gruppen för hitsinglarna "She Drives Me Crazy" och "Good Thing" från albumet The Raw and the Cooked från 1989. Bandet splittrades 1992 efter två album.
Deras namn kommer från filmen All the Fine Young Cannibals från 1960 med Robert Wagner och Natalie Wood i huvudrollerna.[5]
Medlemmar
Senaste medlemmar
- Andy Cox – gitarr, keyboard, orgel
- Roland Gift – sång
- David Steele – elbas, keyboard, synt, piano
Turnémedlemmar
- Martin Parry – trummor, slagverk
- Graeme Hamilton – trumpet, piano
Diskografi
Studioalbum
- 1985 – Fine Young Cannibals
- 1989 – The Raw & the Cooked
Samlingsalbum
- 1990 – The Raw and the Remix
- 1996 – The Finest
- 2006 – The Platinum Collection
- 2009 – She Drives Me Crazy
- 2012 – The Collection
Singlar (topp 100 på UK Singles Chart)
- 1985 – "Johnny Come Home" (#8)
- 1985 – "Blue" (#41)
- 1986 – "Suspicious Minds" (#8)
- 1986 – "Funny How Love Is" (#58)
- 1986 – "Ever Fallen in Love (With Someone You Shouldn't've)" (#9)
- 1988 – "Tired of Getting Pushed Around" (#18)
- 1989 – "She Drives Me Crazy" (#5)
- 1989 – "Good Thing" (#7)
- 1989 – "Don't Look Back" (#34)
- 1989 – "I'm Not the Man I Used to Be" (#20)
- 1990 – "I'm Not Satisfied" (#46)
- 1996 – "The Flame" (#17)
- 1997 – "She Drives Me Crazy 1997" (#36)
Se även
Referenser
Noter
- ^ ”Fine Young Cannibals”. https://www.discogs.com/it/artist/4711-Fine-Young-Cannibals. Läst 7 november 2021.
- ^ ”Fine Young Cannibals: Biography & History”. https://www.allmusic.com/artist/fine-young-cannibals-mn0000183311/biography. Läst 7 november 2021.
- ^ Mahon 2004, sid. 212.
- ^ ”U.S. Soul, Reborn in Britain”. https://www.washingtonpost.com/archive/lifestyle/1988/01/13/us-soul-reborn-in-britain/b0f77026-403b-4e38-9a25-e7a5327b8f07/. Läst 7 november 2021.
- ^ Jessica Berens (1 april 1986). ”Fine Young Cannibals – They're England's latest sultans of soul. Soon they'll be bringing it on home to America, where at least a band can get a decent meal”. Spin Magazine. sid. 73. http://books.google.com/books?id=xdLsQBjl0-IC&pg=PA73&dq=spin+magazine+1986+they%27re+england%27s+latest&hl=en&ei=Ev-LTPKqKYz2tgPUxtDQBA&sa=X&oi=book_result&ct=result&resnum=1&ved=0CDEQ6AEwAA#v=onepage&q&f=false. Läst 5 juni 2014.
Tryckta källor
- Mahon, Maureen. Right to Rock: The Black Rock Coalition and the Cultural Politics of Race. Duke University Press. sid. 212. ISBN 9780822333173
| ||||||||