I dagens värld är Eyvind Bratt ett högst relevant ämne som förtjänar att analyseras ur olika perspektiv. Med samhällets ständiga framsteg och förändringar i människors sätt att leva är det väsentligt att förstå vilken betydelse och inverkan som Eyvind Bratt har på vårt dagliga liv. Genom historien har Eyvind Bratt varit föremål för debatt och diskussion, vilket motiverat forskare, experter och yrkesverksamma att fördjupa sina studier för att förstå dess implikationer i olika aspekter av livet. Av denna anledning kommer den här artikeln att behandla Eyvind Bratt i detalj, analysera dess orsaker, effekter och möjliga lösningar, i syfte att ge läsarna en heltäckande vision av detta ämne som är så relevant idag.
Björn Axel Eyvind Bratt, född 30 juli 1907 i Stockholm, död 16 januari 1987, var en svensk diplomat.
Bratt var son till lektor Arnold Bratt och Amy Berggren. Han började sin karriär som attaché vid Utrikesdepartementet (UD) 1931. Bratt blev konsul i New York 1946, byråchef vid UD 1947, sekreterare vid Utrikesutskottet 1949 och konsul (generalkonsuls namn) i Berlin 1951. Samma år blev han filosofie doktor i Uppsala. Bratt var sändebud i Addis Abeba 1953–1959, jämväl Khartoum 1957–1959, Pretoria 1959–1963, Teheran och Kabul 1964–1967 samt Dublin 1967–1973.[1]
Han var iranofil och i boken Turistland – u-land. Reseessäer från Främre Orienten (1967) finns hans stora beundran för den persiska kulturen dokumenterad.
Han gifte sig 1939 med Carin Robbert (1915–1984).[1]