Idag fortsätter En dag i Ivan Denisovitjs liv att vara ett ämne av stor relevans och intresse för ett stort antal människor runt om i världen. I decennier har En dag i Ivan Denisovitjs liv varit föremål för debatter, forskning och diskussioner inom olika kunskapsområden, såväl som i samhället i stort. Dess inverkan och betydelse gör det till ett ämne för ständiga studier och reflektioner, som fortsätter att generera nya perspektiv, upptäckter och synpunkter. I den här artikeln kommer vi att utforska olika aspekter av En dag i Ivan Denisovitjs liv, dess inflytande inom olika områden och dess betydelse idag.
En dag i Ivan Denisovitjs liv | |
Omslag på engelska utgåvan. | |
Författare | Aleksandr Solzjenitsyn |
---|---|
Originaltitel | Один день Ивана Денисовича |
Originalspråk | ryska |
Översättare | Rolf Berner (1963) Hans Björkegren (1970) |
Land | ![]() |
Genre | långnovell |
Utgivningsår | 1962 |
Först utgiven på svenska | 1963 |
Huvudpersoner | Ivan Denisovitj Sjuchov |
En dag i Ivan Denisovitjs liv (ryska: Один день Ивана Денисовича; Odin den Ivana Denisovitja) är en roman från 1962 av Aleksandr Solzjenitsyn.
Historien utspelar sig i ett sovjetiskt arbetsläger under 1950-talet. Berättelsen behandlar en dag från morgon till kväll för Ivan Denisovitj, oftare kallad "Sjuchov". Den publicerades ursprungligen i tidskriften Novy Mir 1962 men blev senare tillgänglig i bokform.
Ivan Denisovitj Sjuchov har dömts till tio års straffarbete i arbetsläger, anklagad för att ha varit spion efter att ha tillfångatagits av tyskarna under andra världskriget.
Dagen börjar med att Sjuchov vaknar upp sjuk. Eftersom han har vaknat för sent skickas han till vakthuset för att skura det. När han är klar med städningen går han till sjukstugan för att rapportera att han är sjuk, men läkaren får inte sjukskriva fler arbetare så Sjuchov måste arbeta i vilket fall som helst.
Sättet att överleva är beroende på hur man skapar sig en pålitlig kamratkrets, och tillsammans håller stången mot det sovjetiska lägersystemet.
Romanen lyfter även fram de absurt långa strafftider som fångarna dömdes till, ofta mellan 30 och 40 år, och där strafförlängning ofta användes som ytterligare bestraffning vid lägerbrott.