Eilhard Mitscherlich

I den här artikeln kommer vi att utforska och analysera Eilhard Mitscherlich på djupet. Från dess ursprung till dess genomslag i dag kommer vi att fördjupa oss i dess historia, evolution och relevans i olika sammanhang. Vi kommer att ta upp dess viktigaste aspekter och diskutera dess inflytande inom olika områden, och erbjuda en heltäckande och komplett vision för att förstå dess sanna innebörd. Eilhard Mitscherlich är ett spännande ämne av stort intresse, så vi kommer att ägna oss åt att reda ut dess mysterier och ge nya perspektiv som berikar vår kunskap om detta fascinerande ämne. Gör dig redo för en spännande resa genom Eilhard Mitscherlich!

Eilhard Mitscherlich
Född7 januari 1794[1][2][3]
Oldenburg[4], Tyskland
Död28 augusti 1863[1][5][2] (69 år)
Berlin[6]
BegravdAlter St.-Matthäus-Kirchhof Berlin
Medborgare iStorhertigdömet Oldenburg
Utbildad vidRuprecht-Karls-Universität Heidelberg
Stockholms universitet
Göttingens universitet
Humboldt-Universität zu Berlin
SysselsättningKemist, universitetslärare, mineralog
ArbetsgivareFriedrich-Wilhelms-Universität zu Berlin
Humboldt-Universität zu Berlin
BarnGustav Alfred Mitscherlich (f. 1832)
Utmärkelser
Utländsk ledamot av Royal Society (1828)[7]
Royal Medal (1829)
Maximiliansorden för konst och vetenskap (1854)
Fellow of the American Academy of Arts and Sciences
Pour le Mérite för vetenskap och konst
Redigera Wikidata

Eilhard Mitscherlich, född 7 januari 1794 i Neuende, numera en stadsdel i Wilhelmshaven, död 28 augusti 1863 i Berlin, var en tysk kemist. Han var brorson till Christoph Wilhelm Mitscherlich samt far till Alexander Mitscherlich och Clara Wiedemann.

Mitscherlich studerade först historia och därefter orientaliska språk. Samtidigt studerade han även kemi och fysik. Efter 1818, då han kom till Berlin, vände han sig mer uteslutande till den kemiska forskningen och upptäckte 1819 isomorfin, vilket ådrog honom Jöns Jacob Berzelius uppmärksamhet under dennes vistelse i Berlin (1819). Han följde Berzelius till Stockholm och arbetade där till 1821 på hans laboratorium. Han återkom till Berlin 1821 och utnämndes där samma år till professor i kemi efter Martin Heinrich Klaproth.

Upptäckten av isomorfin hade en för kemin och mineralogin genomgripande betydelse. År 1821 följde hans upptäckt av dimorfin, och 1823 fann han, att kristaller, som inte tillhör det reguljära systemet, vid upphettning utvidgar sig olikformigt i olika riktningar. I facktidskrifter publicerade han en mängd värdefulla avhandlingar i oorganisk, organisk och analytisk kemi. Mot slutet av sin levnad studerade han med förkärlek geologi, speciellt de vulkaniska bildningarna (postumt arbete på detta område 1865). Han utgav även en för sin tid förträfflig lärobok i kemi, Lehrbuch der Chemie (1829-35; fjärde upplagan 1840-48). Hans Gesammelte Schriften utkom 1896. Han invaldes som utländsk ledamot nummer 247 av Kungliga Vetenskapsakademien 1823 och tilldelades Royal Medal 1829. År 1894 restes honom ett minnesmärke bredvid Berlins universitet (av Carl Ferdinand Hartzer).

Källor

  1. ^ SNAC, SNAC Ark-ID: w6812gbp, läs online, läst: 9 oktober 2017.
  2. ^ Brockhaus Enzyklopädie, Brockhaus Enzyklopädie-ID: mitscherlich-eilhard-alfred, läst: 9 oktober 2017.
  3. ^ Store norske leksikon, Store norske leksikon-ID: Eilhard_MitscherlichStore_norske_leksikon.
  4. ^ www.accademiadellescienze.it, Accademia delle Scienze di Torino-ID: eilhard-mitscherlich, läst: 1 december 2020.
  5. ^ Encyclopædia Britannica, Encyclopædia Britannica Online-ID: biography/Eilhardt-Mitscherlichtopic/Britannica-Online, läst: 9 oktober 2017.
  6. ^ Aleksandr M. Prochorov (red.), ”Мичерлих Эйльхард”, Большая советская энциклопедия : , tredje utgåvan, Stora ryska encyklopedin, 1969, läst: 28 september 2015.
  7. ^ List of Royal Society Fellows 1660-2007, Royal Society, s. 247, läs online.
Auktoritetsdata