Numera är Dyningar ett ämne som har fått stor relevans i samhället. Från sitt ursprung till nutid har Dyningar haft en betydande inverkan på människors liv. Oavsett om det är på ett personligt, socialt, politiskt eller ekonomiskt plan har Dyningar genererat debatter, kontroverser och förändringar inom olika områden. Genom historien har Dyningar varit föremål för studier, reflektion och analys av experter och akademiker. I den här artikeln kommer vi att utforska betydelsen av Dyningar och dess inflytande på samhället idag, såväl som dess möjliga konsekvenser för framtiden.
| Dyningar | |
| Regissör | Saeed Assadi |
|---|---|
| Producent | Saeed Assadi |
| Manus | Saeed Assadi, Mats Birgersson |
| Skådespelare | Per Löfberg, José María Caffarel, Fernando Chinarro med flera |
| Fotograf | Fernando Espiga Gaisse, Peter Indergand, Lasse Björne |
| Klippning | Saeed Assadi, Zbigniew Ronisz |
| Produktionsbolag | Arash Film Productions & Distributions, Stiftelsen Svenska Filminstitutet, Filmteknik AB |
| Distribution | Stiftelsen Svenska Filminstitutet |
| Premiär | 29 november 1991 |
| Speltid | 86 minuter |
| Land | Sverige |
| Språk | Engelska, spanska, svenska |
| IMDb SFDb | |
Dyningar är en svensk film från 1991 med regi och manus av Saeed Assadi. I rollerna ses bland andra Per Löfberg, José María Caffarel och Fernando Chinarro.[1]
Sture Lundblad deltog som frivillig i Spanska inbördeskriget och håller nu på att dö av ålder. Han efterlämnar ett hus i Spanien åt sin son Michael, som han inte har sett sedan sonen var liten. Michael har motstridiga känslor inför sin frånvarande far, men beslutar ändå att åka ner till huset i Spanien för att försöka ta reda på vem han egentligen var.[1]
Filmen spelades in med Assadi som producent och Fernando Espiga Gaisse, Peter Indergand och Lasse Björne som fotografer. Den premiärvisades 29 november 1991 på biograf Filmstaden vid Regeringsgatan i Stockholm.[2]
Filmen fick ett övervägande negativt mottagande i pressen. Kritikerna var eniga om att Assadi hade ett viktigt budskap, men att han inte visste hur han skulle förmedla det.[1]