De nio lyrikerna
I dagens värld har De nio lyrikerna blivit ett ämne av allt större betydelse och intresse för olika samhällsområden. Både på ett personligt och professionellt plan spelar De nio lyrikerna en grundläggande roll i utvecklingen och utvecklingen av människor och samhällen. Genom historien har De nio lyrikerna varit föremål för studier, debatt och analys, och dess inflytande sträcker sig till flera discipliner, från vetenskap och teknik till konst och kultur. I den här artikeln kommer vi att på djupet undersöka effekten av De nio lyrikerna på dagens samhälle, och ta upp dess implikationer, tillämpningar och utmaningar från olika perspektiv. Dessutom kommer vi att undersöka hur De nio lyrikerna har format vårt sätt att tänka, agera och relatera till världen omkring oss, och hur dess fortsatta utveckling fortsätter att påverka våra liv på betydande sätt.
 |
Den här artikeln behöver källhänvisningar för att kunna verifieras. (2012-10) Åtgärda genom att lägga till pålitliga källor (gärna som fotnoter). Uppgifter utan källhänvisning kan ifrågasättas och tas bort utan att det behöver diskuteras på diskussionssidan. |
De nio lyrikerna är en kanon av grekiska diktare upprättad i Alexandria under antiken. Huvudansvarig för urvalet var filologen Aristofanes från Byzantion, som sammanställde en utgåva av de nios samlade verk omkring 200 f.Kr. Urvalet gjordes som en vägledning för vilka lyriker som var mest värda att studeras. Till de nio lyrikerna räknas:
- Alkman (körlyrik, 600-talet f.Kr.)
- Sapfo (monodisk lyrik, 500-talet f.Kr.)
- Alkaios (monodisk lyrik, 500-talet f.Kr.)
- Anakreon (monodisk lyrik, 500-talet f.Kr.)
- Stesichoros (körlyrik, 500-talet f.Kr.)
- Ibykos (körlyrik, 500-talet f.Kr.)
- Simonides (körlyrik, 400-talet f.Kr.)
- Pindaros (körlyrik, 400-talet f.Kr.)
- Bakchylides (körlyrik, 400-talet f.Kr.)
Modern forskning har delat in den grekiska lyriken i tre huvudgenrer: monodisk lyrik, solosång, och körlyrik. Denna uppdelning har ifrågasatts. Det som främst skiljer de tre grupperna åt är den grekiska dialekten och strofkompositionen, däremot finns det inga säkra bevis på att uppdelningen mellan solosång och kör stämmer. Till lyrik räknades poesi som var avsedd att sjungas. Annan poesi som idag skulle räknas till den lyriska genren fick inte plats i denna kanon, ex. elegi.
De två lyriker som under antiken ansågs bäst var Pindaros och Sapfo, och det är även de som har bevarats i störst omfattning. Fram till 1800-talet var i själva verket nästan bara Pindaros dikter kända i någon större mängd. Flera stora papyrusfynd, särskilt vid Oxyrhynchos i Egypten 1895, har dock bidragit till att utöka diktmaterialet, om än ofta i fragmentarisk form.