Den här artikeln kommer att ta upp ämnet Carl Axel Ekholm, som har fått allt större relevans de senaste åren. Carl Axel Ekholm är ett ämne som har väckt intresse hos forskare, experter och allmänhet, på grund av dess påverkan på olika samhällsområden. Sedan dess uppkomst har Carl Axel Ekholm genererat debatter, analyser och reflektioner kring dess implikationer, konsekvenser och möjliga lösningar. Denna artikel kommer att försöka erbjuda en heltäckande bild av Carl Axel Ekholm, utforska dess ursprung, utveckling, nuvarande utmaningar och framtida perspektiv. Det är viktigt att förstå vikten av Carl Axel Ekholm idag, eftersom dess inflytande sträcker sig till så olika områden som teknik, politik, kultur, ekonomi och miljö.
Carl Axel Ekholm, född 3 januari 1845 i Sund i Östergötland, död 30 mars 1932 i Brännkyrka församling i Stockholms län, var en svensk arkitekt och Uppsalas första stadsarkitekt perioden 1878–1912.
Ekholm gick Norrköpings tekniska elementarskola 1860–1863 och Kungliga Akademien för de fria konsterna 1864–1868. Han var sedan anställd vid olika arkitektkontor 1870–1876 innan han blev stadsingenjör och byggmästare i Oskarshamn 1877, och slutligen stadsarkitekt i Uppsala 1878–1912.
Han är begravd på Uppsala gamla kyrkogård.[1]
Carl Axel Ekholm arbetade samtidigt med arbetet som stadsarkitekt även som privatpraktiserande arkitekt, och ritade under sin verksamma tid i Uppsala omkring 150 byggnader. Han ritade de flesta nyrenässanshusen från 1880-talet i Uppsala, av vilka mindre än hälften står kvar, och han skapade även några byggnader i nybarock och jugend, till exempel det brungula Jugendhuset vid Vaksala torg. Ett av Ekholms hus revs (trots protester) så sent som 2005, då Bodénska huset fick lämna plats för det hårt kritiserade bygget av Uppsala Konsert & Kongress.