Calakmul

I den här artikeln kommer vi att utforska Calakmul och dess inverkan på vårt nuvarande samhälle. Calakmul är ett ämne som har väckt intresse hos många experter på området, såväl som hos befolkningen i stort. Under årens lopp har Calakmul varit föremål för ett flertal studier och undersökningar, vilket har gjort det möjligt för oss att bättre förstå dess implikationer och konsekvenser inom olika områden. Från dess ursprung till dess nuvarande effekter har Calakmul spelat en stor roll i att forma vår verklighet, och det är avgörande att analysera den från olika perspektiv för att förstå dess fulla omfattning. I denna mening syftar den här artikeln till att reda ut de mest relevanta aspekterna av Calakmul, samt diskutera dess betydelse och relevans idag.

För den nutida kommunen i Mexiko, se Calakmul (kommun).
Världsarv
Calakmul
Huvudtemplet i Calakmul
Huvudtemplet i Calakmul
Geografiskt läge
LandMexiko Mexiko
Data
TypKulturarv
Kriterieri, ii, iii, iv
Referens1061
Historik
Världsarv sedan2002  (26:e mötet)
* Enligt Unescos indelning.
Templet i Calakmul

Calakmul (även Kaan) var en av de mäktigaste och största mayastäderna. Dess ruiner ligger djupt i djungeln i det 729 000 hektar stora biosfärreservatet i södra Campeche i Mexiko, 30 kilometer norr om gränsen till Guatemala.[1]

Orten var konkurrent till Tikal om den politiska makten. Konkurrensens grund låg i att Maya var uppdelade i två läger. Mest inflytande hade Calakmul mellan åren 200 och 700.

Platsens befolkning kan ha uppgått till 85 000 personer och hittills har över 6 300 byggnader uppdagats inom en area av 70 km². Av dessa är 100 stycken kolossalbyggen. Calakmuls pyramid "Struktur 2" är med en långsida på 140 meter och 45 meters höjd den största kända tempelplattformen från den klassiska mayaeran.

Staden, som i äldre skrifter ofta omtalas som „Kaan“ eller „Ormens kungadöme“, återupptäcktes i december 1931 av amerikanen Cyrus Longworth Lundell[2] från luften och rapporterades till och besöktes av Carnegie Institutets Sylvanus G. Morley från Chichen Itza 1932. Ytterligare undersökningar företogs därefter först mellan 1984 och 1994 i samband med nomineringen till världsarv.[1]

Källor

Se även

Externa länkar