Caatinga

I den här artikeln kommer vi att utforska det fascinerande livet för den berömda Caatinga, vars bidrag har satt en outplånlig prägel på historien. Från sin ödmjuka början till sin uppgång till toppen har Caatinga fängslat människor i alla åldrar och från alla samhällsskikt. På dessa sidor kommer vi att upptäcka prestationerna, utmaningarna och viktiga ögonblick som har definierat Caatingas resa, såväl som hans bestående inverkan på världen omkring honom. Följ med oss ​​på denna resa genom livet för Caatinga och upptäck hur hans arv fortsätter att inspirera och påverka kommande generationer.

Caatingalandskap
Caatinga-biomets utsträckning, så som det definieras av IBAMA.[a] Satellitfoto NASA

Caatinga (brasiliansk portugisiska: , från tupi: caa (döda) + tinga (vit) = vit skog) är en unik ekoregion som endast finns i nordöstra Brasilien,[1] vilket innebär att mycket av dess biologiska arv inte finns någon annanstans på planeten. Namnet härrör från det landskap som uppstår under den torra årstiden då de flesta av växterna förlorar sina blad och stjälkar och allt blir vitaktigt och torrt. Caatinga upptar en yta av cirka 850 000 km², det vill säga cirka 10 % av landet, och består av en kontinuerlig och sammanhängande del av delstaterna Maranhão, Piauí, Ceará, Rio Grande do Norte, Paraíba, Pernambuco, Alagoas, Sergipe, Bahia (region Nordöstra Brasilien) och den norra delen av Minas Gerais (region Sydöstra Brasilien).

Denna ekoregion är det mest sårbara av de brasilianska biomen. Överutnyttjandet av dessa marker och naturresurser under hundratals år har gett en bild av en fattig, torr plats, vilket gör att caatingen verkar mycket förfallen. Dock har senare forskning visat att det finns särskilda rikedomar i biomen i form av biologisk mångfald och karakteristiska fenomen.

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från portugisiskspråkiga Wikipedia, Caatinga, 26 november 2010.

Noter

  1. ^ Instituto Brasileiro do Meio Ambiente e dos Recursos Naturais Renováveis
  1. ^ Silva 2003, sid 9.

Externa länkar